Topp

Freestyle i kubik

Foto: Anita Axelsson. Skönt att ha rutinerade sjöbjörnar när man åker färjor.

Foto: Anita Axelsson.
Skönt att ha rutinerade sjöbjörnar när man åker mycket färja.

Har just kommit hem från sju dagar freestyle på raken där jag först var i Norge och hade kurs för Norsk freestyleforening tillsammans med Leena Inkilä och så har jag varit i Danmark på Indog Elite Center, IEC, och gått freestyle och heelwork för Emmy Simonsen och Julie O’Dwyers. Har haft toppendagar och är fylld av intryck, inspiration, hopp och träningslust.

I Norge – som instruktör
I Norge delade vi upp oss så att Leena jobbade med tricks och detaljer och jag mer med helheter, tävling och mental träning.

Den största skillnaden för hunden mellan träning och tävling är vi. Tror inte det är många av oss som är på samma sätt när vi tränar som när vi tävlar. När vi tränar har vi ofta fokuset helt riktat på hunden och vi tänker kanske inte så mycket på oss själva.

När vi tävlar kan det vara tvärtom och vi tänker mer på oss själva och det som händer runt omkring. Vi känner en massa och det händer rent fysiska saker i kroppen. Ibland är det katastoftankar som ”det här kommer aldrig att gå” till peppande tankar ”Vi kan det här, nu går vi in och gör det!” och allt däremellan. Till det här kommer alla känslor och det som händer i kroppen allt från att vi blir kissnödiga, torra i munnen, kallsvettiga till att vi inte kommer ihåg vad vi ska göra, har gjort eller tvärtom att vi överjobbar och gör för mycket.

Foto: Susann Wheadon.
När vi blir nervösa känner inte hunden igen oss och den kan bli tveksam och frågande.

I och med att det händer ganska mycket med oss (och även hunden så klart) så tycker jag att det är bra att träna på det här på träning. För det vi tränar på blir vi ju bra på!

Jag vet att det här inte alltid är lätt att få till och i och med att det kan kännas jobbigt så kan det bli så att vi inte utsätter oss för det. Så brukar jag funka. Tycker jag att något är svårt och jobbigt så kan jag gärna skjuta upp det och jag tror inte att jag är ensam om den strategin.

Tycker därför att det är kul att kunna jobba med dom här bitarna på kurs. Det kan ju vara skönare att öva på det på träning än att bli överraskad på tävling av att vi beter oss konstigt, regerar med starka känslor och kanske inte riktigt känner igen oss själva.

Foto: Mari Nagel-Røkholt. Att tävla är känslor.

Foto: Mari Nagel-Røkholt.
Att tävla är känslor. Gulligaste Charlie med matte Mari.

Att tävla ÄR känslor och ibland är det ren lycka och stor glädje. Ibland är det tvärtom och vi känner misslyckade, nedslagna och ledsna.

Komfortabla zonen
Om vi gör som vi alltid har gjort då kommer vi att få samma resultat som vi alltid har haft eller med andra ord, vill vi utvecklas och komma vidare så behöver vi ändra på oss och vår träning. Det här gäller den rent tekniska träningen med hunden, men det gäller också för träningen med oss själva. Ibland (läs: ofta) så tror jag att vi är mycket bättre på att träna med hundarna än att fundera över vad vi själva behöver träna på för att komma vidare.

Foto: Anita Axelsson.
Sånt som är nytt och sånt som vi aldrig gjort kan få oss att känna oss extra pirriga.

För att utmana den komfortabla zonen på kurs så brukar jag klura ut övningar som går ut på att deltagarna ska göra något som dom aldrig har gjort förut. Vi känner oss lite obekväma och det får igång tankar och känslor. Precis det som händer på tävling. Här är det alltid lika spännande att se hur människor reagerar. En del tycker det är kul och antar utmaningen med hull och hår, medan andra ser mer tveksamma ut över påhitten.

Här kan jag känna igen mig själv och kan jämföra det med när jag tävlar en tävling på hemmaplan där jag känner mig mer trygg jämfört med om jag tävlar på ett nytt ställe eller under nya förutsättningar. Och till alla som tror att man slutar att bli nervös när man har kommit upp till trean så kan jag tyvärr meddela att chansen är liten eller att det till och med blir värre 😉 Så det är lika bra att börja öva redan i klass I på att bli perfekt nervös.

Foto: Hanne Bache-Mathiesen Henriksen. Hade också ett föredrag där jag pratade om mål och känslor.

Foto: Hanne Bache-Mathiesen Henriksen.
För att illustrera mål och känslor så körde vi en lek som gick ut på att pricka 10 bollar i en hink.

På söndag kväll var det föredrag där jag pratade om mål, målsättning, tankar och känslor. Deltagarna tävlade i två lag och det lag som hade flest bollar i hinken vann. Här vill så klart alla pricka alla bollarna i hinken.

Någon missade alla 10, två satte 6 bollar var och snittet låg på 3-4 bollar i hinken. När vi tävlar går vi ofta ut med inställning att vi ska göra den helt perfekta rundan. Gör vi som bäst 60% på träning så är chansen att vi ska göra 100% på tävling liten.

Ändå är det lätt hänt att vi grymt besvikna om vi skulle klara 50% vilket faktiskt är nästan max av vår kapacitet för tillfället. Här gäller det alltså att våra mål är realistiska och anpassade till det som vi för tillfället klarar. Men därmed inte sagt att vi ska vara nöjda. Vill vi ha mer än 60% bollar i hinken på tävling då behöver vi ha det på träning också.

Foto: Hanne Bache-Mathiesen Henriksen. Det är läskigt att bli utknuffad ur sin komfortabla zon. Men vi behöver stretcha oss själva om vi ska bli bättre. Mitt mål som instruktör är att hjälpa till på resan.

Foto: Hanne Bache-Mathiesen Henriksen.
Det är läskigt att bli utknuffad ur sin komfortabla zon. Men vi behöver stretcha oss själva om vi ska bli bättre. Mitt mål som instruktör är att hjälpa till på resan och liksom putta ut folk lite lagom.

Vi avslutade med att presentera program eller delar av program för varandra och komma med positiv feedback. Alla vet vad som inte fungerar och vad som inte är bra och vi är ofta dessutom bra på att tala om det för varandra.

– Åh, vilken fin runda, men så synd att det strulade med rekvisitan.

Eller så låter det så här:

– Åh, vilken fin runda, det var så roligt att titta på. Det såg verkligen jättefint ut.
– Ja, ja, men skit att det skulle strula med rekvisitan.

Går 80% bra och det är 20% som strular så har vi en tendens till att bara se det som strular och det blir lätt så att det överskuggar det som var fantastiskt. Jag menar inte att vi ska strunta i det som inte funkar. Det behöver vi träna på.

Men jag menar att vi ska glädjas åt allt som fungerar och allt bra som vi gör och fortsätta att bygga på det. Ge både dig själv och dina kompisar high five! Och du, kom inte med bortförklaringar om du får beröm. Sug i dig så mycket du orkar och tacka så mycket!

Enda felet med Norge var jag inte kunde vara med på Leenas del. Ska fundera på om det går att lösa på något sätt.

Danmark – som deltagare

Foto: Anita Axelsson. <br> Perfekt boende med hund och med nära till allt.

Foto: Anita Axelsson.
Vi bodde alldeles perfekt, med 5 min till hallen och med bra rastningsmöjligheter kring knuten.

Direkt efter Norge drog vi till Danmark och för att gå kurs och skulle någon ha vägarna förbi Viborg och har med sig hunden så kan jag rekommendera Motel Spar 10. Kalastrevligt, billigt och perfekt om man har hund.

Foto: Emmy M Simonsen. Mycket förtjust i Danskarnas system med "Färdighetspröve", som är en form av tävling i tricks.

Foto: Emmy M Simonsen.
Mycket förtjust i Danskarnas system med ”Färdighetspröve”, som är en form av tävling i tricks.

Först gick vi Färdighetspröve för Emmy. Färdighetspröve är en form av tävling där man tävlar i tricks. Det är ingen musik, ingen koreografi och det finns beskrivit i regler vilka tricks som ska ingå i dom olika klasserna. Tävlingsgrenen är officiell och man kan ta titlar. Tycker att det är bra och smart sätt att komma igång med (och våga) tävla freestyle.

Vi gick igenom regler och alla tricks/HtM-positioner i dom olika klasserna och hur man kan träna in dom. Snacka om att vi tränade hund jag lyckades träna slut på alla tre! Väldigt glad över att alla var med. Och det kändes skönt som kompensation för dagarna i bilen i Norge 😉 Fick väldigt många bra tips och mycket nya saker att träna på!

Sedan var det dags för nästa kurs och det var för Jules. Det började med freestyle och jag var åhörare. Inledningen var mitt i prick och nu var det min tur att ha tårar i ögonen och känna mig berörd. Var väldigt skönt att jag inte skulle träna direkt på det, men det kom gott ur och jag fick en hel drös med nya idéer.

Foto: Miriam Søndergaard.Vi började med freestyle och jag var åhörare.

Foto: Miriam Søndergaard.
Vi började med freestyle och jag var åhörare med pennan och kaffet i högsta hugg.

Snacka om massor av bra tips och jag skrev så fingrarna glödde. Det verkar så självklart i stunden när saker sägs, men jag vet att jag inte har en chans att komma ihåg och enda sättet är att anteckna. Fick med mig jättemycket både för min egen träning och för kursandet.

Foto: Anita Axelsson. Busy får sin första lektion med kullerbytta.

Foto: Anita Axelsson.
Busy får sin första lektion med kullerbytta. Och kolla hallen! Den är så stor att man nästan inte ser till den andra änden.

På tal om att alltid göra som man har gjort. Jules visade början på kullerbytta med Busy och det tänker jag lära henne och Anton. Jag vet att jag inte kan tävla med tricket (i Sverige) och jag vet att det räknas till osunda rörelser. Men jag kommer att träna in det i alla fall och jag ser det som en bra chans att få öva på ”mechanical skills” och något som jag inte har tränat förut. Tycker också att Jules sätt och förklaring inte verkar vara så farliga för hunden. Och det är ett väldigt roligt partytrick.

Foto: IEC
Anita tänker så det knakar.

Tycker att den här bilden är så skön. Det riktigt syns hur det rör sig i hjärnkontoret och så blir det när vi går kurs. Vi ska tänka i nya banor och göra på nya sätt. Ofta brukar det vara så att huvudet fattar fortare än vad kroppen gör. Det brukar ta ett tag innan vi lyckas ändra på det som vi gör automatiskt och av bara farten. Att känna sig rätt borta och tafatt när man går kurs hör liksom till men det är ofta det som är starten på nästa fas och nästa steg i utvecklingen.

Foto: Susann Wheadon. Positionsträning under supervision.

Foto: Susann Wheadon.
Positionsträning under super supervision.

Foto: Nina Roegner.
Busy och jag fick väldigt bra nybörjartips.

 

I rätt läge
En hel del kände jag igen och har hört förut, medan annat var nytt och så var det gamla saker i nytt ljus. Ibland är det så att vi kan inte tillgodogöra oss allt på en gång. En del saker behöver liksom mogna och vi behöver träna och bli bekanta med saker och ting. Sedan kan man ta det en gång till och då får man med sig andra saker som man inte hade förutsättningar att få med sig första gången. Ibland kommer saker liksom helt rätt i tiden.

Ser jag till exempel en film på ett agilitylopp med en hindersekvens så har jag ganska lätt för att se mig själv göra samma sak. Jag har enkelt för att se detaljer och förstå helheten. Det här beror så klart på att jag har tränat och tävlat agility i 25 år.

När de gäller freestyle och heelwork så har jag inte samma erfarenhet. Det enda sättet att utveckla det här på är att träna. Med erfarenhet så kommer också sinnet för att både se detaljer och att se helheter. Ibland tajmas en kurs väldigt bra med där vi är just för tillfället, tycker att Jules dagar var precis så. Med Emmi har jag gjort en del knasigheter som jag förhoppningsvis inte kommer att göra med Busy. Med Busy kommer jag säkert att hitta på nya tokigheter.

Här kommer en kort sammanfattning av Danmark:

• Var noga med grunder och detaljer. Dom går inte att hoppa över och det kommer alltid att bita oss i ändan förr eller senare om vi inte har fått med dom från början. Att ha bråttom tar liksom bara längre tid!

• Börja inte alltid med det som går snabbast att lära in. Här drog jag direkt en parallell till agility. Finns ingen anledning att börja att träna tunnel och däck. Det tar en eftermiddag att lära in. Kontaktfält och slalom tar till exempel betydligt längre tid att lära in. Helt självklart för mig när det gäller agility, men inte lika självklart när det gäller freestyle. Irriterar mig lite på att jag inte kunde komma på det själv 😉

• Börja med hundens svåraste håll. Om du ska lära hunden en sak som går att lära in åt båda hållen, till exempel snurra, så börja med den sida som hunden har svårast för. Den sida som man tränar första är den som blir bäst och tar man den svåra sidan först och den lätta sidan sist så blir dom i stort sett lika bra. Känner igen det här från Antons ”gå runt mig”, åt det ena hållet går han jättebra och åt det andra hållet är det mer hackigt.

• Fart är något som kommer med säkerhet så det finns ingen anledning att träna saker fort i början. En långsam och kontrollerad inlärning gör att tricks och positioner blir stabila och säkra. Farten behöver vi inte bekymra oss om i början den kommer. Här blev jag lite mallig, har tänkt precis så med Busy. Vet att både Toni och Toosit var långsamma i början. När dom hade erfarenhet så var fart och engagemang det sista jag kunde klaga på. Emmi var snabb redan från början, vilket har gjort det hela lite mer svårtränat.

Foto: Emmy M Simonsen.
Grabben som ska träna stadga och kontroll.

• Stadga och kontroll är förutsättningen för resten. Känner en liten grabb som kommer att få ägna sig åt den typen av träning ett tag. Och som sagt, det vi inte tränar från början, det får vi träna längre fram. Det här vet jag, men det är ett typexempel på att vi gärna hoppar över den tråkiga träningen.

Behöver knappast säga att jag känner mig supertaggad och väldigt träningssugen. Är också väldigt glad och tacksam över att fått så många bra tips för alla tre hundarna. Och massor av bra idéer till kursarna.

Har också träffat galet mycket trevliga och goa människor och jag tack till alla som har gjort min freestylevecka både lyckad och minnesvärd. You rocks!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Inga kommentarer än.

Kommentera

Happy training!