FINSAgCh SLCh Wild-east Holly Winter

Holly 1993 – 2007. Uppfödare: Marie Hansson, Wild-east, Halmstad.

Stamtavla

Holly var en helt otrolig liten hund och hon var min första tävlingshund. Hon lärde mig väldigt mycket när det gäller träning och tävling. Holly var en stor fighter i litet format med sina 3,8 kg.

1995, 1996 och 1998 var hon tvåa på åretsagilityhund, 1997 blev hon trea.

Från 1995 till 2001 tävlade hon SM och hon var kvalad även 2002. Hon hade både lagguld, silver och brons och en idividuell 6:e plats som bästa individuella placering. Hon tävlade tre VM och två NM.

Holly var också lydnadschampion.

Så här skrev jag när Holly hade lämnat oss:
Fina älskade lilla Holly finns inte längre kvar hos mig. Piff & Puff har blivit bara Puff. Tänk ändå vad konstigt det är att en sån fysiskt liten hund, hon var bara 30 cm och vägde runt 4 kg, kan lämna ett sånt otroligt stort tomrum efter sig.

Hon hade sin favoritplats här under datorn och jag vet inte hur många timmar jag har haft en fot i hennes korg och känt henne ligga och snusa förnöjt. Nu är korgen helt plötsligt väldigt för stor och väldigt för tom och jag kan inte längre känna någon varm och härlig päls där ner. Oj, vad du fattas mig.

En superhöst 2006
Den här hösten och vintern har varit en väldigt bra tid för Holly. På SM i Uppsala blev hon dålig och vi fixade medicin när vi kom hem. Den gjorde underverk och hon blev kvickt sitt gamla härliga jag igen. I slutet av sommaren haltade hon lite till och från och vi bestämde att hon skulle få äta Zubrin. Vilket lyckodrag! Hon blev snabbt haltfri och kunde hänga med på PRO-promenader igen. Musklerna och träningshumöret kom tillbaka med dunder och brak. Det fick verkligen mitt hjärta att le!

Det var så otroligt härligt att se hur lycklig hon var när hon galopperade på promenaderna och njöt av att utforska alla härliga lukter. Hon hörde i princip inget alls under det sista året, men hon var helt tillfreds med det. Tror till och med att hon tyckte det var lite skönt att ingen ”tjatade” på henne. Att kunna lukta färdigt på en härlig doft, utan att någon stör, det är livskvalitet det.

Ett krutpaket med djälvaranamma
Cirkuskonster och ”minilydnad” (efter Hollys helt egna lydnadsregler) var något hon med stort nöje ägnade sig åt ända tills igår. Vilket hon förresten utförde med precis samma gnista som alltid. Hon till och med la sig så det tjongade i golvet. Att göra saker snabbt var liksom helt naturligt för Hollan-Pollan och helt hennes melodi.

Den här attityden gjorde att hon var otroligt rolig och härlig att jobba med. Hon gav aldrig upp! En gång när jag spårade med henne hade spårläggaren klivit över ett brett, djupt och vattenfyllt traktorspår. Inte hindrade det Holly inte. Hon simmade helt sonika bara rakt över, klättrade upp på andra sidan och fortsatte att spåra som ingenting.

En annan gång skadesköt hussen ett rådjur. Han hämtade Holly och fastän hon aldrig spårat blodspår var det ingen match för henne att spåra upp rådjuret. Efter skottet störtade hon fram och slet och drog i pälsen på det. Det var Holly i ett nötskal! Den här gnistan hade hon kvar under hela sitt liv och jag kommer att sakna den härliga blicken och hennes bestämda beslutsamhet något alldeles otroligt mycket. Hade hon bestämt sig för att göra något, så fick det bli så. Oj, vad du fattas mig.

På agilitybanan gav hon alltid järnet och sprang det fortast hon bara kunde. Var jag otydlig och det blev fel kunde hon bli riktigt upprörd och då skällde hon irriterat på mig och blängde surt. Hon visste precis hur det skulle vara och hon var väldigt säker. Hon låg runt 70% felfria lopp. Det säger en del om hennes kaliber.

En helt otrolig tävlingskarriär
Hon var min första tävlingshund och tillsammans fick vi en tävlingskarriär som var helt otrolig. Hon debuterade i maj 1994-05-08 i Härnösand. Resultatmässigt gick väl inte debuten så strålande. Vi fick 201 fel (varav 181 tidsfel), men vi blev 3:a i klassen (det var tre startande) och vi fick; rosett, två äggkoppar, en handduk och 5 kg hundmat. Oj, vad stolt jag var och vilken rivstart på karriären.

1995, 1996 och 1998 blev hon tvåa på årets agilityhund och 1997 blev hon 3:a, 1995-09-16 blev hon SAgCH på Eckerö. SM-debuten skedde i Timrå 1995 och sedan tävlade hon alla SM till och med Karlshamn 2002. Hon var med och tog hem både guld, silver (2 st) och brons i lag bland annat med det legendariska laget Sheltie Power och Värmlandsvargarna. Individuellt placerade hon sig som bäst 6:a 1998 i Umeå.

Tre VM starter blev det 1996 i Schweiz, 1997 i Danmark och 1999 i Tyskland. Den bästa placeringen var en individuell 11:e plats i Danmark. NM var hon med på 1996 och 1997 med ett lagsilver och ett lagguld.

1998 var ett riktigt toppenår för oss. Förutom att bli 2:a på åretsagilityhund och 2:a på årets klass III hund blev hon också Finsk agilitychampion och Svensk lydnadschampion det året. Hon blev också årets agilitysheltie (SSSK), vilket hon för övrigt varit 2:a på de tre tidigare åren.

Holly är också en av de får hundar jag känner som har haft en egen au pair.

Det bästa till den bästa!
I morse fick hon antagligen en liten hjärnblödning och hon blev väldigt konstig. Men efter en stund var hon sitt vanliga gamla jag igen. Pigg, glad och helt med på vad som var på gång. Jag var rädd för att hon skulle få ett stort anfall och inte återhämta sig från det. Det var helt otänkbart för mig att utsätta henne för att det skulle hända när vi inte var hemma eller om hon var ensam hemma.

Holly hade en otrolig integritet och hon visste precis hur saker och ting skulle vara. Det ville jag absolut inte ta ifrån henne. Jag ville inte heller utsätta henne för att tappa kontrollen och kollen på läget. Det var så långt från Hollys personlighet som det går att komma. Oj, vad du fattas mig.
Det här gjorde att det svåraste beslutet ändå var lätt att ta. Holly var den allra bästa vän jag kunde ha och för mig var det helt självklart att hon skulle må bra och få det bästa som går att få.

Om man får önska något, och det får man nog i en stund som denna, så hoppas jag att hon träffar min pappa och gamla Sussie och Sukyi. Och så klart också Frasse katt som hon växte upp tillsammans med. Och om det finns någon slags rättvisa och rim och reson så hoppas jag att jag också får komma efter så småningom.

Tack Holly, din lilla toffla, för att jag fick dela mitt liv med dig. Tack för allt du har lärt mig om att träna hund. Tack för att du var min allra bästa vän och den bästa tävlingskompis jag kunde ha fått.

Jag är så glad att vi fick så många år tillsammans och trots att jag nu knappt kan se bokstäverna på skärmen längre skulle jag inte kunna tänka mig att inte att ha haft dig i mitt liv. Det känns betryggande att veta att vad som än händer nu, så kommer du att klara dig fint. Du bara är sån. Du får berätta när vi ses.

Sov gott lilla älskade Holly
Matte